Hanna Ågren

Hanna Ågren

Jag var på besök i kyrkan där jag är uppvuxen och hade med mig min pojkvän som var där för andra gången. Under fikat efter mötet skulle scenen fixas iordning inför kvällens konsert. En man i församlingen frågar då om några "starka karlar" kan hjälpa till att bära. Nu, efter att i frustration ha hört denna mening under stora delar av min uppväxt flyger jag nu reflexmässigt upp och börjar bära för att trotsa detta cykelansikte. Jag och min pojkvän tar tag i en stor bit av scenen och börjar bära. Precis när vi ska ta det första lilla trappsteget upp på scenen kommer en medelålders man i församlingen fram och tar över min sida med orden "jag kan ta det där". Jag blev helt förstelnad, jag fattade ingenting. Han tog över MIN sida, inte min pojkväns och han är ny i kyrkan, utan MIN. Vad var mannens tanke? "Hon, den unga kvinnan, klarar nog inte det sista lilla steget upp på scenen, nu ska jag hjälpa henne"? Troligtvis tänkte han inte alls, men är det inte just det som är det obehagliga? På samma sätt som jag reflexmässigt flyger upp när någon ber om hjälp av en "stark karl" flyger många män upp för att hjälpa kvinnor som inte bett om hjälp, utan att förstå att den handlingen bidrar till cykelansiktet.