”Så otroligt fel jag hade”

”Så otroligt fel jag hade”
Minns du hur det kändes att springa över en äng en varm sommardag? Eller ut på skolgården på rasten för att hinna först till bästa gungan? Eller på våren när man äntligen kunde spela fotboll utomhus utan jacka? Minns du hur det känns att släppa pedalerna i nedförsbacke och bara låta hjulen snurra och vinden fatta tag i håret? Jag minns. Föreställ dig sen att aldrig få göra det.

Jag kom till Bangladesh i början av augusti. Det var så varmt, minsta rörelse orsakade en svettattack utan ände. Vi ska inte tala om hur det var när jag råkade hamna i solen. Vi reste till Thakurgaon i nordvästra Bangladesh och jag var så förväntansfull. Jag skulle få besöka cykelprojektet och träffa och intervjua tonårstjejer om deras utmaningar, syn på jämställdhet och framtidsplaner. Jag förväntade mig en grupp blyga, tysta flickor som pliktskyldigt skulle svara på mina frågor. Hur skulle jag få dem att våga öppna sig?

 

Så otroligt fel jag hade. Otroligt fel. De tjejer jag mötte var fulla av energi, beslutsamhet och vilja att berätta om sina tankar. De ville bli piloter, läkare och ingenjörer. De kom fram till mig och bad om att bli intervjuade och berättade att om någon tjej i klassen inte fick cykla, ja då skulle de gå tillsammans hem till henne och prata med hennes föräldrar. För de var helt övertygade, att kvinnor kan allt som män kan och har samma rätt att göra vad de vill.

Det jag ser är fantastiskt. Det har verkligen hänt något i regionen och det arbetet som vi stöttar på plats får effekt. Flickorna möter hånfulla kommentarer, blickar och alla får fortfarande inte cykla. Men de stöttar varandra, peppar varandra och är framförallt helt lyriska över friheten som det ger dem. Shohany Shompa berättar att hon tidigare var jätteblyg och inte vågade prata i skolan. Nu vill hon starta en grupp för tjejer på skolan som cyklar, så att de kan övertala fler att de visst kan cykla. Sen ska hon bli pilot och resa världen runt.

Det är ingen tvekan om vilken power tjejerna jag träffar har. Vilken skillnad det gör när man får höra att man kan och får. Inte bara att cykla, utan också att bestämma över sitt liv. Ingen av flickornas mammor cyklar, och bara några enstaka gjorde det när de var barn. Men på en generation har utrymmet för vad flickor kan och får göra vidgats. Det finns fortfarande mycket kvar att förändra, de flesta kommer att få kämpa om de vill fortsätta cykla efter att de gift sig.

Men det som händer kommer att få effekt. De här tjejerna kommer att kämpa hårt för sin frihet. Flera sa själva att de inte kommer sluta cykla för att de gifter sig. De kommer att kräva sin plats. Sin frihet att sträcka ut benen efter skolan och cykla hem till en kompis. Eller att vara femton år och cykla iväg på ett ärende. Att hitta en ny favoritväg till skolan eller bara cykla omkring. Något som bara för ett par år sedan var helt otänkbart.

 

//Victoria Gillberg, People Change the World

 

Många fantastiska välkomstceremonier på plats i Bangladesh. Här i en av MKP:s kvinnogrupper i en grupp på landsbygden i Thakurgaon.

Ge en gåva

Hur mycket vill du ge?

Hur ofta vill du ge?