En dag i jakten på guld på kenyanska landsbygden

En dag i jakten på guld på kenyanska landsbygden
Det är tungt, svettigt och inkomsterna är osäkra. Josephine Liabule Mukhobi är gruvarbetare och kämpar för en ljusare framtid. Följ med till Kakamega och livet i jakten på guld.

Solen är ännu inte uppe. I lerhusets dörr sitter en solcellslampa som blinkar till innan den släcks helt.

I framtiden önskar sig Josephine Liabule Mukhobi, 28 år, ett hus med elektricitet. Men det har hon inte tid att tänka på nu. Abigal, 6 år, och Dorkas, 4 år, ska göras iordning till förskolan. I gryningen utanför huset tvättar hon barnens fötter och ansikten till det konstanta ljudet av kacklande hönor, tuppar och syrsor. 

Kläderna ska på, sen frukost och skolväskorna packas, vattenflaskan åker ner sist. Dorkas vill inte ha sin macka, och tuggar extra långsamt i protest. Barnens skola ligger en mil bort och på morgonen får de skjuts av pappa på familjens motorcykel. Men hemvägen går de själva.

- Min pappa var gruvarbetare när jag var barn. Men min mamma dog när jag var liten, och min pappa hann inte lära henne hur man gör. Så min pappa sa till oss att ”när ni blir stora måste ni lära er om gruvarbete” och hur guld ser ut. Så jag gick i skolan, men jag brukade titta på hur min pappa arbetade med att tvätta, torka, mala och leta efter guld för att kunna sälja och köpa mat till oss, berättar Josephine. Vi sitter i skuggan utanför huset efter att Josephine diskat undan frukosten.


Klockan är knappt sju. Värmen börjar redan komma smygande och Josephines man Stanley har tillsammans med sin mamma Rosemary Shirmwatso och pappa John Asumukha påbörjat dagens jakt på guld. De båda svärföräldrarna sitter på knä på en presenning och maler stenkrosset från guldgruvan för hand med tunga stenblock. Svetten pärlar sig i Rosemarys panna medan hon metodiskt förvandlar stenen till finmald sand. 

- Vi kämpar för att få ett bra liv, men det är tufft, berättar Josephine.


Sanden och stenen som Josephine bearbetar kommer ofta från gruvorna där Stanley arbetar, eller så köper hon från en gruva i närheten. Vissa dagar har de sand att sälja, andra dagar inte. Arbetet med att bearbeta stenen pågår från det att solen går upp till att den går ner. Den ska krossas, torkas, malas, vaskas och sedan samlas guldet ihop genom att tillsätta uppvärmt kvicksilver. En både skadlig och farlig process. Vi åker till marknaden och idag hade hon tur och stenen innehåller guld. Det glittriga pulvret samlas i en liten pappersbit. På marknaden säljer hon det och får 690 shilling.

- Nu kan jag köpa mat och det jag behöver till barnen. Jag är väldigt nöjd, säger Josephine och lägger pengarna noggrant i handväskan.

Idag hade Josephine tur och det fanns guld. Men nästa dag kan turen vara bortblåst. Därför är Josephine väldigt glad över att vara en del av en av Groots lånecirkelar, där hon är sekreterare.


- Lånecirkeln har verkligen stöttat mig och lärt mig att spara. Jag har kunnat betala barnens skolavgifter, och nu har de flesta i gruppen råd att betala för sina barns skolor.


Lånecirkeln som Josephine deltar i är relativt nystartad och Josephine ska senare veckan gå kurs för att lära sig mer om hur gruppen ska organisera sig. Förutom att spara gemensamt och kunna ge lån till de som behöver pratar de om gruvindustrin och kvinnors rättigheter i gruppen. Och Josephine berättar leende, att nu respekterar männen kvinnors rättigheter och hon ser fram emot att lära fler om kvinnors rättigheter.


- Nu när männen ser att kvinnor får mer makt så förstår de att nu kommer saker att förändras. Vi lär oss nya saker i gruppen och går hem och våra barn ser att mamma har rättigheter och rätt att vara en ledare. Vi har makt precis som männen.


Genom gruppen har Josephine också kunnat låna pengar för att börja skolan igen. Hennes föräldrar hade inte råd att låta henne gå färdigt skolan men nu har hon börjat igen och i höst väntar prov. Efter utbildningen hoppas Josephine på att få ett jobb.


- Jag hoppas, och ber till Gud, att vi ska få ett bra liv. Just nu bor vi på mina svärföräldrars mark och jag önskar att vi kunde köpa egen mark att bo på. Jag skulle vilja bo i ett hus där besökare kan komma och känna sig glada. Vi har inte el i vårt hus, men jag hoppas att vi kommer kunna ha det i framtiden.

Ge en gåva

Hur mycket vill du ge?

Hur ofta vill du ge?